vill inte skriva om att tänka på honom. att tänka på någon som tänker på någon annan. vill inte skriva hur jag sakna när han rynkar på näsa när jag spiller ut te över hela mig. (jag är ett stort nervvrak när jag är i hans närhet, kan inte hålla händerna stilla) nej, vill inte skriva mer om hur jag saknar hans kärleksviskningar i mitt öra om nätterna och hur hans hjärtslag gör mig så trygg.
Vill helst bara glömma-radera, allt. bara glömma hans doft som stannar kvar i rummet i timmar efter att han har gått. eller hans förbannade jävla kittlande fingrar mot min underarm och hans vackraste leende när jag möter honom. jag har aldrig varit någon som väntat, aldrig någon som fastnat i något slags missbruk. har alltid intalat mig själv att sånt finns inte på riktigt.

men med honom är allt annorlunda.

men vad ska man göra? när han är det enda på näthinnan i exakt 262 dagar, minus 3 timmar och 23 minuter. inte bara ibland, inte då och då elelr ofta. utan alltid, ALLTID.